Imorgon

Imorgon är sista dagen på InfoCare, det känns vemodigt, sorgligt och bra. Det är ändå ett jobb som jag lagt många timmar på de senaste 5 åren. Mycket har hänt, mycket har förändrats och en del känns precis som vanligt.

Jag började min resa i TVapparaternas förlovade land i Norrköping i ett litet familjärt gäng som tog emot mej med öppna armar, det fortsatte till Linköping och vi blev en del av något större. Ibland kändes det lite stort och ogästvänligt. Jag hamnade en sväng i Bromma och även om det var en bra tid så var det samtidigt väldigt jobbigt, att inte höra hemma någonstans o ingenstans. Jag fanns i ett sorts ingenmansland med ett ben i varje stad. Sen kom förändringen, allt skulle göras om men jag var fortfarande inte välkommen tillbaka. Jag skulle vara kvar i Bromma fastän allt skulle till Linköping och trots att jag inte fick vara med skulle jag ändå lära ut allt. Jag stog där i kylan o tittade in. Det var jobbigt o en mängd frågor snurrade i mitt huvud. Det gick några månader o sen helt plötsligt fick ja komma in i värmen med dem andra. Det var en hel mängd barnsjukdomar som det kan vara när något nytt startar. Det var ändå skoj o spännande med nytt samarbete med Philips och efter lite konflikter så var vi på banan med ett härligt gäng. Vi fick ett härligt år tillsammans innan förändringarnas vindar blåste på ordentligt. Helt plötsligt så försvann hälften och bland dem mina älskade kajor. Vi hankade oss fram i några månader där vi var guds glömda barn. Ingen som brydde sig om hur det gick, alla beslut fick vi ta själva och desamma med alla problem som dök upp. Sen kom beskedet även för mig, även jag skulle få gå samma öde till mötes som mina arbetskamrater gjort under hösten, det kändes fel, det gick till högre ort men sen blev jag räddad i sista stund. Det kändes bra och dåligt för ett jobb är ändå ett jobb. Sen helt plötsligt hände det, det var min tur, med lite hjälp från ett minst sagt oväntat håll.

Och nu är dagen här, eller morgondagen. Min sista på InfoCare. Det känns vemodigt och sorgligt och lämna dem som jag kommer sakna som finns kvar. Förhoppningsvis kommer dem som betyder något fortfarande finnas kvar på något sätt i mitt liv. Samtidigt så vet jag att några kommer jag se för sista gången imorgon och det känns sorgligt.